Såg en inspirerande film i går på netflix som påminner lite om det vi gör i konstateljén.

• A miracle happened in Brazil on the 1950's. Renowned modern art museums opened their doors to artists nobody ever heard of. Many critics pointed out that theses exhibitions revealed painters that should be ranked amongst the best brazillian artists of the century. It was written that this explosion of art and beauty was a sign that something comparable to the renaissance was happening in Riio de Janeiro. Behind this miracle there was no art academy, patron or dealer, only a psychiatrist, ridiculed by her colleagues, and a painting studio at a mental hospital, in the outskirts of town. The artists were schizophrenic, poor, hospitalized for several decades, abandoned by their families and hopeless according to their doctors. This film tells the story of this "Miracle" and the life of this rebellious, frail and engaging psychiatrist: Dra. Nise da Silveira. 
  - Written by TvZero
• After being released from prison, Dr. Nise da Silveira is back at work in a psychiatric hospital on the outskirts of Rio de Janeirom where she refuses to employ the new and violent electroshock in the treatment of schizophrenics. Ridiculed by doctors, she is forced to take on the abandoned Sector for Occupational Therapy, where she would start a revolution through paintings, animals and love.

En patients tankar om konstateljén.

Allt började med att en medpatient föreslog att jag skulle följa med till konstateljén. Efter en del tveksamhet från min sida så valde jag att testa. Min nyfikenheten och slippa vara på avdelningen gjorde mitt beslut efter mitt eget motto ”man ångrar bara det man inte gjort aldrig det man inte gjorde”.

Mitt första intryck till det första besöket, för ”jag kan ju inte måla”. Det började med ett trevligt bemötande av konstnären Stefan där han gick igenom vad som fanns till förfogande och hur lokalen såg ut. Var väldigt inbjudande och fick mig att ge mig an min första ”riktiga” tavla.

Med skeptism så började jag göra måla min första tavla på en canvas duk. Den första tavlan jag gjorde blev en smile där jag, skrev ner mina tankar i huvudet. Sedan slängde jag lite random färg på den för att få utrycka mig. Detta var en härlig terapeutiskt upplevelse att bara få slänga ut sina tankar (eller färg) på en tavelduk.

De två första dagarna blev det kortare vistelser med betydande motiv så som mina diagnoser och livet på en psykiatrisk slutenavdelning. Under det tredje besöket hade jag istället svårt att ta mig därifrån. Både pga den härliga atmosfären med patienter som gör att det inte känns som man är inlagd längre utan är där för att måla och konsten från patienternas målningar på väggarna som ger ett härligt intryck.

Ateljén har givit självförtroende som ökade i takt med att  jag blev nöjdare med mina alster men också gjort att jag faktiskt kan måla. Fördelen med ateljén är att det finns inga pekpinnar utan man får måla det som man känner för stunden.

Sammanfattningsvis så har min självbild, självförtroende ökat, att måla för att slippa tänka på ångesten som finns i omkring i mitt huvud tillsammans med alla känslor. Så hade jag kunnat så skulle jag fortsätta med det här även efter jag blir utskriven. På avdelningen har flera patienter fortsatt måla i pysselrummet men blir inte på samma sätt men bättre än inget.  Är super glad att jag valde att följa med den där fösta gången för det enda som skulle få mig att inte komma är om jag blir utskriven och inte får komma tillbaka. Hoppas på att hitta något liknande efter att jag blir utskriven jag kan gå till.

Hur detta påverka min vårdtid antagligen ingenting alls mer än att jag har något att se fram emot på tisdagar och torsdagar, och att jag blir sysselsatt under tiden jag är här och dämde blir vårdtiden trevligare. Skulle rekommendera alla sjukhus att skaffa något liknande för det gör en stor skillnad när man har något att göra under sin vårdtid!